sorgen vill jag inte inse.
Och det är att vi aldrig blir en perfekt eller per fekt familj, det är jag som äger illusionerna. Jag kunde springa mil för dem, i hopp om att det lagade allting, och det är jag som inte kan
säga nej till dem, det vilar på mig, och hoppet jag alltid har burit på, om att får äga ett hem, att det råder idyll, att jag blir älskad och får prinsesskjol, och tårta med många ljus, att de väntar
på just mig, och att jag vill få tre rätters middag, medan jag sitter i godstolen. Det är jag som har så svårt för att lämna mina innersta önskningar om att få en perfekt familj, där jag äger
tillhörighet.
Det är jag som måste lämna illsuionerna, för att bli fri, och det är den allra tyngste insikten, av dem alla. Jag kommer aldrig att få det jag önskar, det kommer alltid att kosta mycket mera än
det smakade. Och jag har fastnat i den lögnen. Eller illusionen.