som lagom stor?
Återhämtning i från återtraumatisering.
Jag tycker att jag får leva skammen, jag är inte precis någon förebild. Jag fick diognosen återtraumatisering hösten 2017.
Eller komplex ptsd, med dissociation, och fast jag alltid har varit bara jag, så kommer jag och är i bland i ett väldig ifrånvarande tillstånd, jag har tappat allt i den kollektiva trafikken detta året. Jag hade tänkt
att klara att förtränga och smita undan barndommens erfarenheter, men blev inhämtat av att någon upprepade den utsatthet jag hade känd som barn. Jag måste integerera det jag har varit med om, inte lämna det, och inte låta
mig uppslukas av det. Jag har burit skammen, och det är väl inte så farligt att äga den. Den är värre att inte känna den, och alla kan inte vara mest populära, om jag berättar, så brukar folk smita?, de vill
bara ha stjärnor som bästisar, kanske? Jag fick förklaringen hos en sjukgymnast, det är höger och vänster hjärnhalvdel, som slutar att samverka när en kommer i trauma. Det var en väldig logisk och behaglig förklarning.
Det är säkert jättlågt i mångas ögon. Okej då, så är det säkert det då. Men det går inte att vara större eller mindre än den man är. Om jag är nu bara jag, så kan jag
i alla fall stå för den jag är. Jag har upplevd folk som invaderar, och därför vill jag ha karenstid, jag vill landa fint när jag landar, och jag vill inte sitte fast mera, i folk som inte tyckte om mig i grunden. De är
så många överallt och svårt att sålla, tycker jag.