temat på ett allvarligt sätt.
Får man vara den man är? Jag har alltid mött folk med öppet sinne, och tror aldrig att de har några motiv, jag har liftat själv, rest själv och aldrig mött någonting
negativt då.
Jag möter alla lika och har haft väldig många fina möten i samtal med folk, jag tar dem på orden, då jag går utifrån att de är ok. Jag har gått fem på, som barn, och sedan
i olika större sammanhanger. Aldrig på resor, och sedan blir jag vädlig överraskad om folk visar tänder. Naivt? Är det inte ok att vara det? Är det ingen återhämtning i det? Skall jag då sitta fientligt
att kolla folks kroppsspråk och motiv en halv timme innan? Jag har blivit tillbkakadragen, sedan jag blev utsatt som barn, men det har varit i dimman. Kanske finns det en mogen variant, som har den gamla tilltron, men som logisk vet, att människor
är olika, och att man inte får samma gensvar. Jag vet inte, jag tycker om folk, och jag mår själv bra av möten, jag har inga problem med at hjälpa andra och jag tycker inte det är lågt. Jag tycker inte alls det är
lågt att hjälpa folk, att tvätta deras fötter hade jag däremot aldrig kunna tänka mig. Men att samtala med alla på samma nivå. Att möta alla samma sätt, är mitt naturliga sätt. Och vissa tror då
att jag har motiv, som jag aldrig har tänkt att ta eller ha. Jag bara är såhär. Men lär ju gradvis att sätte ned foten i tid. Men det går aldrig att bli expert på det för min del. Då måste jag överge
mig själv, troligen.
Det går att inte att göra alla till lags. Och kanske var det inte meningen, att just jag skulle göra det häller. Det ger så mycket mera när en har tilltro till folk, och det är även
ett val att svika tilltro. Och det var då de som som lämnade, och inte jag.