Ja det är sekretess, tyvärr så blir det gömt undan i ett utrymme. På detta träffen är det ingen fara för mobbning. Alla har blivit utsatta, och för det som värre är. Att få symptom som ptsd
visar att det var högst ofrivilligt. Det är som en schock som en aldrig klarar att ta in. Och visst kan det läka, men om en känner sig utsatt igen, eller får ett nytt schock, så kan spöken i en börja spela upp sig,
för mig är det i mardrömmarna.
Det är tragisk, men om en nu skulle ha sett stort på det, så har det ett drag av komik, jag kommer inte i håg vad de andra i gruppen hette. Jag kommer i håg namnaet på
en båt Patricia, för där skulle en av dem, som uppträder med sång sjunga. Något mera en båtens namn, kommer inte jag ihåg. Det vill m.a.o. säga att det tar all fokus och energi och minnet blir väldig dåligt
under tiden. Och det är parallelet med en typ av utmatnningstillstånd. Den kom allra först, och sedan hakade det andra på.
Förnuftet och förmågor försvinner inte i ptsd, inte för alla i alla fall, men
minnen plågar en på olika sätt, det återkommer teman och raktioner på det, och det läkas först när en igen känner fast grund under sina fötter. Det är bara det som kan läka detta tillstånd.
Det är osynligt, sedan det är på en inre scen, där inte andra får tillgång. Det är högst privat, men det borde inte vara falig att öppna lite på den slutna dörren, eller dörrarna.
Försavitt
så har alla varit utsatta. De flesta har ju förlädrar som har varit alkholiker, drogmissbrukande, elaka på olika sätt, och känd sig glömda, oönskade, med frånvarande föräldrar som har haft olika sjukdommar
som t.ex canser, eller självmord i familjen, eller något som har varit svårt. Ingen av oss lever på skyddad boende i livet, vi alla har varit, kan bli eller kan råka ut för att utsätta andra.
Det är
meninglöst att lotsas som allt vore perfekt, men där är jag som andra. Inga skall minsanten får veta vad JAG har varit med om! Detta är ju en totalt anonym dagbok med hängelås, eller hur?
JAg tycker på något
sätt att det hela är fruktansvärd pinsamt, och därfor ska bara inga få veta.
Min stress-dämpare är tyggummi, inte snus eller annat, och imorse vaknade jag upp insnärd med tyggummi i håret, och jag som skulle
spara till det blev jättelångt.
Vrååååååååååål för att jag måste klippa mitt fagra hår, mitt signum, mitt jag, ja nästan..i alla fall.