uppfattas av vissa som lågt, de kunne inte tagit mera fel.
Jag sitter och låtar efter retorikinlämningen, och undrar på folken där uppe, var blev det av människan? Och samtidig känner jag på alla dessa
låga bemötande, av folk som gav sympatiska förstaintryck. Jag har förlorat det naiva tilltron till deras äkta jag, bakom och alla fagra ord. Detta eviga oärligheten och skenet av något som inte finns. Är det som tillväxten?
Det hela är bara en tom konstruktion, på konstruktionen. Eller var det något jag missade då? Sedan nästan allt är gjord av tillväxt, så finns det inget underlag möjligen, eller så är den komplett
ihålig. Vad är äkta? Deras natur? Kanske.