hej hej

Alla ens gränser som person kan överskridas, och är intrång.

Ens kropp, det är sjelamord.

Eller ens rum, ens pärmar, ens loft, ens böcker, saker, ens trygghetssfär, ens boende, ens bil, ens goda namn och renommé.

Allt rum och alla typer utrymme en har som människa, kan förstöras raseras och tillintetgöras.

Det är långt lättare mot kvinnor, som är mindre, men männen utsätts de med.

Intrång är enkelt, och intrång gör obotlig skada. 

Intrång gör en, om en inte äger respekt för andra, men i bland kan en göra det av avsaknad på mogenhet. Men egentligen skall all intrång få konsekvenser.

Då det förstör en människa, dets värde och dets framtid.

Men en ser inte så lätt dessa folken efteråt, då de aldrig mera blir till riktiga till folk igen.

det hjälper inte att vara ovanligt vanlig, när jag aldrig fick känna mig som de andra, med orimliga krav, en orimlig position som stötdämpare, upphöjd och nersänkt, framsjuten och dränkt, invaderad och förväntat rädda situationen, framtiden, förtiden här och nu och där, alltid på post, förväntat redo, bortglömd bortgjord, trängd fotsoldat, utan sköld, plasserad, vräkt och vald, förlöjligat och geniförklarad, sparringsparter, alltmöjligman, städare, isolerad och aldrig bra nog oavsätt, måtte bli något märklig resultat, jag kunde lika gott varit död, det blev för förvirrande, och aldrig veta var vinden kom ifrån och när den vände. Det är en stor sorg och inte ha haft det stöd som en tror barn får. Jag har känd det skamfullt, och udda, jag skämdes mig grön över min inkompetenta familj, som vi alla har digerdöden och är en kronisk smittrisk för världen. Jag tror aldrig jag kommer förbi skammen jag kände över min familj, och den hjälplöshet som rådde i den. På ett sätt gjorde den livet meningslöst, det gick inte att prata om det, och troligen blir inte det aktuellt häller, det passar sig inte att prata om det, det är som att leva med en förslitningsskada, en böld, och svamp, ringorm och skabb och lus och loppor, och väggdjur och kackerlackor, mögel, och kronisk fotsvamp, över hela kroppen. Familjen udda, borde den heta, och det är den, men det är ju inget att göra åt nu, så jag får leva med alla mina parasiter med hög stilförning. Bara inte säga det vidare, jag ska faktisk våga att ta mig ur lägenheten med min osynlighetskrem. Eller kräm. Nu har jag ju sagt det, så jag får gömma mig under mitt yllepläd, när jag går ut. Alltid, eller hur?

Högt hänger de och sura är de, sa reven om rönnbären.

I perioder är jag bara skeptiker, nackdelen är att en inte tror på annat än sig själv, sedan kan den naiva ta överhand och då ser det häller inte bra ut. Det att komma på botanikkurs, med en luppa för småbarn, en blå en, och en flora som skulle ha varit från 2013, men är från 1968, dessutom brukar jag alltid, nästan komma på fel dag, fel tid, fel plats och fel forum. Och då är jag dumförklarad av samtliga, sedan efter ett tag kommer frågorna mina, varfördådå. Och sedan bruker jag bli parterad, och jag har ingen aning varför, gång på gång blir jag det. Och fattar inget. Det är säkert det som är problemet. Men det kan då inte vara så farligt. Det rubbar inte jordens balans eller utlöser atomkrig, gör det? Det är inget att skylta med, men det är väl häller inte något att mygla med. Är det?