det hjälper inte att vara ovanligt vanlig, när jag aldrig fick känna mig som de andra, med orimliga krav, en orimlig position som stötdämpare, upphöjd och nersänkt, framsjuten och dränkt, invaderad och förväntat
rädda situationen, framtiden, förtiden här och nu och där, alltid på post, förväntat redo, bortglömd bortgjord, trängd fotsoldat, utan sköld, plasserad, vräkt och vald, förlöjligat och geniförklarad,
sparringsparter, alltmöjligman, städare, isolerad och aldrig bra nog oavsätt, måtte bli något märklig resultat, jag kunde lika gott varit död, det blev för förvirrande, och aldrig veta var vinden kom ifrån
och när den vände. Det är en stor sorg och inte ha haft det stöd som en tror barn får. Jag har känd det skamfullt, och udda, jag skämdes mig grön över min inkompetenta familj, som vi alla har digerdöden och
är en kronisk smittrisk för världen. Jag tror aldrig jag kommer förbi skammen jag kände över min familj, och den hjälplöshet som rådde i den. På ett sätt gjorde den livet meningslöst, det gick inte
att prata om det, och troligen blir inte det aktuellt häller, det passar sig inte att prata om det, det är som att leva med en förslitningsskada, en böld, och svamp, ringorm och skabb och lus och loppor, och väggdjur och kackerlackor,
mögel, och kronisk fotsvamp, över hela kroppen. Familjen udda, borde den heta, och det är den, men det är ju inget att göra åt nu, så jag får leva med alla mina parasiter med hög stilförning. Bara inte säga
det vidare, jag ska faktisk våga att ta mig ur lägenheten med min osynlighetskrem. Eller kräm. Nu har jag ju sagt det, så jag får gömma mig under mitt yllepläd, när jag går ut. Alltid, eller hur?
Högt
hänger de och sura är de, sa reven om rönnbären.