hej hej

det är nästa ingen som besöker mina sidor, det går trold i ord, när jag säger att jag är opopulär så blir jag det. Men tänk om det lästes av en halv million svennisar per dag, och jag blev ett namn, nej det får gå troll i ord. Jag har fortfarande frozen shoulder och jag överskattar i bland det jag skriver, on jag lämnar mijörölsen, ville då nya krafter tillkomma, i tid. Jag tar en paus på en på ett par veckor, för att se hur det går ned växtligheten i Sverige, och kanske behöver sverige få nytt blod.så folket blir vitala.

jag skulle nog ha behärskad mig, jag varvar upp mig själv, och blir jätteillsken särskilt på alla männen. De är värst på att klaga på alla andra, men gör lite för att lea på tån. Självklart när de inser allvaret i miljöfrågorna, och att de inte blir hjälten om de värsta scenarier slår till, så är det ingen karriärväg och de orkar inte. De skall ha 70x7 nobelprisar för att resa sig från viloläget, förgrömmade latsabbar, de ska ha långledigt, smutstillägg, aircondition, first klass, bananklaser och druvor serverade, de ska ha andra som gör jobbet så att de får druvorna rakt ner i magsäcken utan jobb, de vill ha bar på rummet, de vill ha hampaplantor, växttilägg, mattsopare, flugsmällare, ja detta blev lite långsökt, jag tror inte riktig på det själv.

Det är möjligen bara 70x6 nobelprisar som ger dem nöjda. Kan män egentligen samarbeta?

Och svaren skickar ni till stackars manen i landet runt, han blir jätteglad för postkort troligen.

Det blir jag också. Men frågan är om folk tycker jag förtjänar det. De kanske tycker att jag är lite orättvis? Jag har inte fått ett postkort på hundra år, buhuu. Faktum är att miljörörelsen eller folken tar sig själva på allt för stort allvar, om de värsta scenarierna slår till, så kan de våga långt mera. Om jag offrar min ära, och vinner miljökampen, det är alltid en kamp, så betyder inte min ära all ting.

Jag behöver inte nobelprisar, bara några som gillar mig för den jag är. Och de behöver inte vara så jättemånga, för jag är inget flockdjur. Min familj hade rätt, jag är väldig självständig, helt beroende av några, men inte en hel hop. Och jag är ganska stark till att ha blivit så själv över så lång tid. Och jag har bevarat förmågan till att välja vilken väg jag vill gå. Och jag gillar folk, även mänen, särskilt de som sköter sig. Jag har alltid varit en glad lax, ja på botten. Trots dag ut och dag in med medelhavsklimat, så äger jag handlekraft och har lite pågångsmod kvar. Livsglädjen är kanske inte så jättestor än. Men det går att hoppas, gör det inte?

Ganska enkelt så är det.

Och jag ska ut och kolla på blommor, jag har bestämt mig, för det. Jag är så glad i och för naturen. Det är inte gång fake eller teoretisk, jag blir till där, ibland gullviva mandelblom kattfot och blå fiol. Oj vilket fokus, med och utan blå barnlupa eller luppa. 

I dag köpte jag mig fasttelefon, på second hand, och känner att jag gjorde ett bra val, nätet kommer inte att fortsätta obegränsat, allt vi gör, är kortsiktig. Telefonen är silver mettalic, och jag fick tag i floran, men inte på second hand. Det är kanske inte så viktig med telefonen, men det känns lite bra. Jag har övergått till second hand. Men luppen är fortfarande av blå plast, jag ska säga att den har tillhört min farbrors mosters halvbror, som hette Linné, eller hur. Då blir jag som ett dotterbolag, frånskriven allt ansvar.