Här repetererar jag mig. Det finns många skäl till en braklandning. Jag hade överlevd på mina introverta intressen och illusioner, om de goda folken jag var omgiven av. Jag behövde att de var det, och jag överlevde
på tron att det var så. Det var jag som var tomten eller nissen på lasset, med tomteluven gott nerdragen över ögon munn och nos. Och jag skäms för att ha levd i min fantasivärld. Det var mina illusioner, och skrivande
började då jag fattade decennier efter, att bästis-illusionen för längst var över, att den var över. På något sätt skall vi alla överleva. Det kanske det funkade då, men att fortsätta att
leva ute i det blå, det funkar inte. Realitetens värld var långt mera skruttig. Och när den inhämtar mig, så kommer meingslösheten på, och det är inte konstig. Det var en bubbla som måtte spricka före
eller senare. Och det gjorde den verklig. Och det är inte bra för alla de andra häller, att vara omgjorda till någonting annat än det de är.