VAr orden jag fick med från traumagruppen, och lite förvanad blev jag. Snäll och omtänksam, är den bilden andra ha givit tidgare.
Det är gott att se att en har olika sidor och utvecklinfgspotential, och att är
möjlig att avancera. Det har varit en stark känsloreaktion med, den pändlar mellan skämt och att jag blir arg och säger till. Det fattas det tredje reaktions-hörnet, ledsamheheten och sorgen, Glädjan, illska och sorgen är
som en trekant, och fungerar inte så länge några av treklövret fattas. Jag tror det ger större balans den dagen det finns flera sätt och reaktioner. Den sista fastlåsta känskan är att reagare med tårar,
den föröker nog spränga sig igenom dämningen, och det är möjlig att den är lagom och inte ruinerar hela världen när det börjar forsa. Men ännu är den reaktionen stum.
Att ha ändrat sig
blir ofta inte värdsatt i familjen, om någom blir ledsna för min reaktioner, så måste de berätta det för mig, och inte via andra. Då får inte jag sagt ursäkta, och relationen bli dåligare. Det att
säga till varandra, är grundlaget för variga realtioner. RElationer går åt båda håll, andra ansvarar för sitt beteende i relaionen, annars är det en ensidig relation. Och det är ingen riktig relation, tyvärr.
och det blir inte bra att ställa kraven på mig, men utan att ställa några på sig själv. Då uppstår det igen en obalans.