Det verkar vara allas söta drömmar att nå toppen, där är man mest populär och sitter mitt i nobelmiddagen och försöker se expert ut när en delar den lilla ministeken, med ett silverbestick. Belåten
över högtiden.
Botten verkar vara där ingen kommer, ingen ser en og en kör i sig en bigmac, oekologisk i smyg hemma under ett lortigt täcke.
Men är botten och toppen så öppenbar?
Folk
har tydligen, ja många, godtagit mina sega skämt på facebook, och de som inte godtar det håller tyst. Att vara jättepopulär och gillat av alla har sitt pris, det innebär beundran och att många vill komma just dit,
dessa folken är nog dem som drar till sig oändliga med gillanden, oavsett vad de måtte skriva.
Jag kan inte klaga, jag har aldrig varit jättepoupulär, men egentligen aldrig häller det motsatta. Det finns ju alltid någon
som faktisk trivs bra utan spotlight, tilsammans med en tullekopp. Och det är nog bara en liten del av mig, som jag använder mig av. För seriös, är väl häller så det är. Jag tar ting för allvarligt, och är
dålig på att visa rektioner på det. Tullekopp är också en reaktion, och sedan är det bra att ha kontakt med båda toppen och botten, även i sig själv. Det är tråkigt om det blir antigen eller. Dessutom
är aldrig toppen toppen och botten botten,
för det beror på i vilket läge en befinner sig.