som är mitt ceve ser såhär ut, jag ville bli dansare, sedan hjärnkirurg och sedan miljövärldsminister, jag blev ingen ting, inte en gång inga ting, och efteråt föll jag i självömkan, som precis
är botten av allting. Nästan, jaja vi gör alla våra karriärer i livet, min blev så här.
Men är självömkan så illa egentligen, lite uppmärksamhet är inte dåligt, eller hur? Lite
uppmärksamnet är bättre än ingen, eller hur, oavsett vem den kommer ifrån, stämmer inte det alla ni med eran långa karriärer, detta är ett matematisk problem egentligen, och nu är det dags att hitta lösningen.
Apropå så är det 28 grader Celsius, och det känns som om jag bor i en grill.