hade rätt. Jag var ett ovanligt starkt barn och ovanligt glad, då jag föll var det efter års slitage, jag föll så djupt och så hårt att det skapade ett krater, jag nog kanske aldrig når upp igen ifrån.
Jag tycker nog det hade varit skönt att kunde få någon utsikt eller vy över livets gång igen. Att alltid vara på vandring uppåt, tär på krafterna.
Resiliens är ett stickord, Inga tål vad
som helst?