Jag är princip-fast men extremt velen, jag vet inte vad jag vill, jag tror det heter Rosenthaleffekten inom psykologin, att välja miljöen där en eller jag hamnar i medvind. Om jag skall bruka några år på att bli
expert i någonting, hur prioriterar jag då. I retoriken är de nog som överallt i dagens samhälle, och om en kommer på tvären i ett miljö, vill en då förbli på tvären, är en oönskad
eller bara ett nummer i en oändlig nummerordning; biologi, psykologi, musik, miljö, när jag vill för mycket och det finns gränser i förhållanden till livslängd och realism, för att om jag nu har postraumatisk stress,
och sedan barndommen, och det har jag, så är det en verklig gräns. Och om jag skall bidra så får jag nu göra det just där det behövs? men behövs man? Den här borde jag ha tagit då jag var 18, men då
hade jag nu ännu större planar. Hallå gumman, var är landningsplatsen, och i tid, jag kan ju inte flyga runt som en höna, i väntan på slakteriet för alltid, häller.