Troligen utlöste en känsla av att vara utsatt, till att den ursprungliga utsattheten kom upp i dagen igen, och den är kroppsminnen som vittnar om maximal våld. Jag minnes nog inte, bortsett från det som hände runt om
kring denna eller dessa dagar. Sedan jag inte minns så har jag en välfungerande psyke, som har tagit bort det jag inte ska spara på. Och därmed vill jag inte vara en central del av detta. Men sedan jag blev fast här uppe och inte
trodde jag skulle klara komma ur situationen så brakade jag i sönder i höstas. Som tur fanns Anna som hade visdom nog att bara vara. Mera eller mindre skulle inte till. Och jag måste lämna stället, sedan psyket tror att det
är detta stället som är farligt. Det låter lite konstigt, men jag tror att vi alla är byggd på ungefär samma sätt. Utan ramar, så blir vi lite konstiga, i alla fall.