jag har aldrig klarat att känna mig hemma här uppe, i den röda tegelstens-öknen, kanske det började dåligt, med att det var så bråttom, och jag kända inte att jag valde att flytta hit. När jag återvänder
kommer en hemsk känsla på, som vore luften kapad bort och jag andas via en snorkel. Som vore de andra i ett akvarium, och jag kan inte nå dem, som om jag redan bor på mars, och bor i en syredräkt och dränkt i den. Det ger ingen
logik, men fotbollsplanen verkar vara på andra sidan av mars. Och sedan ser jag dåligt, suddigt och troligt har jag alltid gjort det, dubbla fåglar och apropås har eken, Fagaceae, Quercus robus? fel det var robur...fått en sjukdom,
det är hemsk att se på de bruna bladen. Hela min fokus har varit på elände, och jag har skämdes som jag var en fjårtis, det ger ingen logik. Jag tänkte att jag skulle fortsätta på kursen den 15/6, jag hade nog
läst fel och cyklop hade blivit till att måtte åka en bit med cykel, i min hjärna. Hade jag nu bara inte sagt det högt. Hade jag varit fjårtis så fanns det nåd, men jag kan inte hitta ursäkterna. Det här
är bara klantig i den grad att jag undrar på om jag kanske kan vara mindre begåvat och egentligen inte skulle ha gjort någonting. Tänk om jag hade kommit med cykeln min med den stora ryggsäcken på slep. Det ni! det ville
ni inte ha missat. Jag reckomendera att bara jag kommer, så att jag kan dölja alla mina fadeser. Det hörs kanske roligt ut, men är det inte. Kombinationen av att bli så själv, med att inte ha känd sig omhändertagen,
ger nog dessa känslor, jag kan ju göra om det till tragedi eller komik, det är väl långt bättre det senaste. Tänk att komma lipande på cykeln då, med ryggsäcken på släp. Say no more, och almisserna
skickar ni via swish-swosh genast, eller var det vips-tips?
Annars kan ni lägga pängarna i koppen jag bär runt på i nästa vekcan.