2017 blev ett nytt trauma och det är pinsamt att vara ett vandrande trauma, och det kopplade på de ursprungliga trauman från 3-4 årsåldern. På kursen skojade se om Ptsd, och det förstår jag väl då
det är ett konstigt tillstånd. Där hade jag inga problem med att gå sova eller vara. Minnet var borta, jag har klisterhjärna egentligen men de var överseende och även med mina billiga skämt. Här kopplas traumat
på direkt, jag slutar sova, och törs inte gå ut som det var farligt på riktig, och det är världen är som en glasruta som har spruckit i fem bitar som inte passar ihop. Det är inte längre ett pussel. Det känns
som om någon har varit införbi min innersta gräns och kopplat ihop hjärtat fel efter att ha dissikerat det. Och kopplat blodådrar med närver och skelett, och vänd upp och ner på allting. Jag hade aldrig trott att
någon kunde försyna sig av allting mitt, och precis som i tidig barndom, utan ansikte namn och nåd. Det utlöste en reaktion där hela stadsdelen här fick ta skulden, fast den är nog igrunden utan skuld i det här fallet.