det blir omöjligt, när jag känner mig precis lika opopulär som jag har känd i decennier. Det är omöjlig att bli någon man inte är. Och kommer folk för nära så bits jag. Jag kommer aldrig
att bli populär för att jag inte vill vara det.
Jag tror att jag är lika ogillat som jag alltid har känt mig. Den står fast. Och jag vill inte ha det annorlunda, det ville ha känts obekvämt.
Om man är
för stolt så har man inget liv, och om man är för lite stolt så har en inget privatliv?
Då har jag ruinerat min popularitet för länge sedan.
Så klart en vill ha vänner, men inte typ alla typ,
samtidig.
Apropås val och valtider. Det är en klassfråga, de som har levt med stora orättvisor, röstar utifrån känslan, och landar i SD, som erbjuder ett bättre liv, som de säger. En måste sträcka
ut en hand, till alla dem en tror än man är bättre än, för det är man inte. Orättvisor kan hanteras med förnuft eller känslor, och egentligen kvittar det. Det sitter för många som klankar och det skapar
en stor känsla av orättvisa.
Jag känner orättvisan och kan häller inte återställa den.