och andra pisnamheter.
Hur kunde en anstädnig dam i sin bästa ålder, precis som Karlson på taket,
glida ut i ett gränslös språkbruk. Ja det får vi se lite närmare på. Jag blev särbo, efter många års gräl, hösten 2016, sedan gick det lite utförsbacke, kan en gott säga. Jag kunde inte
klara säga det, jag tyckte det hela var ganska pinsamt. Jag hade börjat en ny utbildning som jag ville slutföra. Jag klarade bara Magistergraden i min biologi och inte Mastern i biologi, och hade sedan dess känd mig väldig misslyckad.
Och ville gärna ha en komplett utbildning innan jag försökta söka mig ur mitt bur, ja det blev ett dåligt rimm.
Sommaren 2017 blev jag skild, ja med ett halvt
års betenketid, så det var nu i slutet av februari. Jag har faktisk tyckt det hela var ett nytt misslyckande och ganska dåligt framträdande. Jag har hållit på med miljö och naturfrågor alltid, tror jag. Det är
nog min huvudinteress och sedan psykologi. Jag har nog haft PTSD, sedan tidig brandom, men den kan ligga latent, och blomma ut vid stora påfrestnader. De åren här uppe har varit en enda påfrestning.
Jag höll på att missa hela utbidlnigen pga dålig ekonmi, jag tappade mina kontakter på grund av dålig ekonomi, vården har inget nät längre, den fånger inte upp någonting.
Trygghets-samhället är borta. Var man sin dator fungerar inte i längden. En blir borende av en datormaskin, det är inget stort. Det kalles i vården hjälpmedel, som gör livet enklare och enklare, medan resuser dras bort.
Hösten 2017 kraschade jag, jag hade tagit budkapet från väder-pär om att det minste en kan göra för miljön är mest möjlig på blodigt
allvar, och har fick problem med att förhålla mig till all solen och min gradstock.
Då det sa krash, jag har aldrig haft återtraumtisering i mitt liv förut,
det var första gången, så sa det gadabom, som en atombomb, nästen. Det var inte det att jag blev riktig galen, jag tappede orinteringen och balansen och självbehärskelesen och blev fuktansvärd arg rätt och slätt,
på tramsgörkarna som skrev och sa upprepande töntiga saker. Det gick inte att sitta och se på. Och sedan övertog en absurd humor, som om jag hade druckit för mycket jämnt. Det låg nog väldig latent.
I vården ville de först ta emot mig, jag körde 112, upp och ner, med och utan nycklar flera gånger, och med och utan utkastera, eller med eller utan sören i dören,
och då de först tog emot mig, var jag ganska enkelt i ett dålig skick. och jag skädmes. Jag skämdes mig i hjäl ganska enkelt.
Nästan ihjäl,
men så kom Anna och hjälpte, jag fick vård och långsamt kommer åtehämtningen troligen. Att vara i ett så dåligt skick är inget vidare, men att vara för stolt till att medge det, är kanske inte så
bra häller. Övhuvudtaget blir det lika pinsamt hur jag än vänder på det. Anna har föklarat för mig att det inte är pinsamt att bli sjuk, långsamt får jag väl fatta det. Min egen stolthet skapar fördomar,
och krav på mig själv som inte är av denna världen. Det är säkert alledeles normalt att köra 112, upp och ner och ner och upp, jag får alltså sluta att lotsas som jag inte har gjort det, och sedan återgå
till de vanliga dödliga.
Jag känner att jag faktisk har gjort bort mig, sdan känner jag att jag verkligen har gjort bort mig på facebook, jag har inte riktig haft
kontroll eller självbehärkskelse, har varit oförskämd, har varit för mycket och för litet. Men nu har jag redan gjort bort mig, och får fortsätta i samma stil ett tag till kanske.
Frk Kaslon på taket, världens bästa karlson, föll pladask ner från taket pangpandangpangbooooooooooooom! och sitter nu och slicker sina sår, stackarn.
Till slut en bardomsrama: Damen satt på taket och lappade sina skor, så föll hon ner av taket och ramlade i don. Do är det samma som toan.
En kan nu inte styra sitt eget öde, tydligen.