Och ärligaste är säkert att visa vem en är.
Jag fegar där, fast troligen så ville jag komma närmare de folk och mål som ger livet mening. Att visa vem jag är ville kännas som att byta ut Olav
Tryggvason, där han står på en ca 30 meter hög påle mitt i Trondheim centrum som sol-ur. Och där står i stället jag och känner mig blottad, utsatt och bortgjord.
Jag förstår ännu
inte vad som gick av mig då jag började skriva på detta sättet, och särskilt illa blev det på Facebook. Att blotta sina innersta känslor, behov längtan, är nog den svåraste av de mänskliga konsterna.
Vi och jag ville nog göra alt för att inte bli avvisad. Men är det så farlig att få ett nej? Nej säkert inte, men att få nej och nej och nej och nej, ville kännas livshotande. Eller hur?
Så på med
rustningen, en ny dag är på gång.