Plus+Plus

Jag måste medge, att jag har ett övermod, som ger svårmod, när det går över, och när det går över så kommer övermodet tillbaka. Jag är sakorienterad och drar fördel av det tills svårmodet kommer, och jag är platt på ett annat sätt. Tydligen en liten kombo av mor och far. Och visst när jag slutar klaga över barndommen, är det inte de värsta folken att släkta på. Mor är chefsraringen och sedan följer vi tre andra, och jag vet inte vem som följer vem. Jag tror jag är den mest normala, men det är ett påståndande. Jag provar nog att dölja det till skillnad från de andra. Jag lotsas vara normal. Jag bara skojar, för jag vet ju inte hur andra ser mig. Men det är på tiden och komma ur lådan, jag kommer nog inte vara så mycket annorludna än i dag, men jag kommer nog att måste stå för det. Det vill säga, att jag får lita på att andra vet lika bra som jag vet. 

Besserkvissaren Jag.

som lämnar en. 

Dvs att det vore jamgott med döden att överge hoppet. Det går även att bara leva i framtiden, framskjutet, så att säga. Om en visste att "kometen" kom om 15 år, skulle en då sluta att leva här och nu? Nu kommer det kanske ingen komet och fast klimatfrågan kanske är lika ödesdiger, så vore det trist att lägge ner livet redan nu.

lett lett.

Jag tänkte och var rädd  för att jag var tung som mor i humör, men jag aldrig havnat där, och dess mera jag blir mig själv, dess svårare är det att hitta, jag är väldig lätt i humör. Tråkigt nog för dem som gillar djupa samtal. Vem orkar, ja jag gör inte. Men jag lyssnar som far, och när jag blir less så trampar jag dem lätt på tårna. Jag har hört nog suttrande, och vill inte sitta där och lyssna i onödan. Och djupa samtal, visst kan jag det, men det faller inte så naturligt. Ordrik? ja det blev jag som mor. Det är nog med ord i världen. Fort arg fort över fort ledsen fort över, så var det i alla fall en gång. Jag hade mycket energi, den har jag inte längre. Jag är försiktig, lite avvaktande. Och reserverad. Jag gillar att lära, och kunde ha gjort bara det. Jag har alltid gillat ramsor och rimm, och Alf Prøysen är en favorit. En annan är Agatha Christie, som använde barnramsor i sina kriminalböcker. T.ex var det hon som använde citatet: Elefanter glömmar aldrig, och då försto jag hur intelligenta de var. Och vi utrotar dem. Även ättesagor har rimm, bokstävrimm, måste kolla upp det. Men det som var roligast med ättesagorna var tyvärr orden: då han stack kniven i honom, kvad han denna visan. Vi log av det gymnasiet, i alla fall jag. Det var ju inte snällt, men det var också ett sätt att säga det på. Jag kommer från en själv-hävdande kultur, och kan det med. Och jag är allt för envis, om jag ska lära retorik och inte vill använda deras verktyg? Jag tänker systematisk och ställer frågor när jag upptäcker något nytt. Jag är ju allsidig, eller mångsidig? men mera intressant än det här, är jag inte. Ganska enkelt och brutalt. Känslomässigt sliter jag jämnt, med skuld, dårligt samvete och rädslor.

Och det är bara när jag känner folk gott, att jag törs vara mig på riktig.