det är nog allas dröm eller att ha en egen fanklubb? Jag har inte varit jättepopulär sedan före 10-årsåldern, då vänskapen i skolan förstördes, och enligt dr. Phil så är din förtid
den bästa spådomen om din framtid. Det att gå sin egen väg och skrämma bort folk med konstigheter är inte särskilt beundransvärd. Jag klarar inte att gå i flock, men visst är behovet där. Och jag kan
bli nitrits av avsaknaden av positiv feedback, och gå på väggen av behovet för beundring, men sedan klankar jag ner mina ”beundrare” och de undrar vilken tok hon är, och just jag orkar inte, lägg märke till
uttrycket, orkar inte, det betyder inget, att bara bli beundrad, jag måste alltid klanka på de lite. Folk får ta det som komplimang. Jag kör alltid låtsaskonkurranser med folk jag gillar. Första del är att kunna stå
längst på ett ben, sedan andra benet, och sedan.... När jag får har fått i gång galenskapen, har jag roligast när jag ser på. Folk som verkligen känner mig brukar tolerera den sidan, men många gör
inte det. Och jag blir jättesårad då. Då jag var liten, eller mindre, så ville jag laga knäck själv, laga korsord själv och själv laga recept, och gjorde det, behovet för att experimentera och komponera,
har alltid legat där. Men i riktiga vänskapen, ser jag var gränsen går, och då kör jag inte mina lekar, på de som har annat att komma med. Självklart tycker jag det är roligt att skoja, men det är ännu
roligare att ha vänskap utifrån kvalité. Goda vänskap ger hopp.