Plus+Plus

jag växte upp i ett drama som övergick de flesta av böckerna jag läste. Jag läste inte dramatik, jag läste från fars bokhylla, och på en tidpunkt läste jag folkäventyren och prinsessan som ingen kunde målbinda, ja bortsett från Askeladden. Via figurer inpackade i folkvett, tog jag in berättendet. Medan jag drömde mig bort till andra sidan av klotet. Jag hade lätt för att lära och jag längtade bort till andra ställen där jag trodde jag kunde trivas. Jag var i verkligheten, men längtade bort från något jag upplevde som ett tröstlöst träsk. I bland kändes det som att sitta i revsaxen. Det heter inte rävsaxen, gör det? Och livet kändes ut som ett segpinande, och i väntan och i viloläget. År efter år efter år. Vad gör att en orkar sitta och vänta på livet? Och vad visste jag om livet, egentligen. Men i väntan satt jag och läste om det livet, som andre berättade om. Och jag väntade och längtade bort ditåt.

Nu börjar jag se mina intellektuella cirklar, trams, trötthet, illska, lite ledsmhet eller leda, som leder till trams och trötthet och sedan lite irritation och illska som när den har passerat går över i lite ledsamhet och leda och när det passrerar går över i trams. Nyfikenheten gör att det inte blir någon sluten cirkel. Följ mig? Det blir för de som gillar upptåg eller rätt och slätt karneval. Stackars folk, när vardagen blir ett karneval. Min empati till folket eller folkens, som vi säger det. Jag har upprättad en stödtelefon. Bara 100 kronor per minut kostar det!

Motsats av mindfullness, och män som fiskar, ja som sitter och fiskar fisk i timmar efter timmar. Och kvinnor som fiskar. Det är ett bra tillstånd. Det finns inga tankar. Det finns inga grubbel. Hjärnan vilar och det är frid. Ett tag. Och sedan kan det påminna om en utmattning.