Ja visst!
Självklart kämpar jag för mig och mina barns fortsättning på jorden. Jag kan inte sätta barn till jorden och sedan se på att vi förstör all framtid för dem och deras generation. Och
rent abstrakt spelar det inte så stor roll om vi är en miljarder männsikor eller 7 miljarder. Det är bara när en förstår andras lidande att empatin kommer. Men det är ju överlevdnadsinstikt som går igång.
Och jag jobbar häcken av mig för framtiden. JAg är ju biolog på riktig, och Jag fattar budskapet. Det är enkelt, men fult. För de flesta ligger inte hoppet i en grön framtid, den känns lika svår att påverka
som det var gud fader som hade skuld i miljö-desturktionen. Men de ville ha kämpat med näbb och klor för sina barn och barnbarn. Där ligger deras hopp, i fortsättningen av sig själv. Att naturen betyder något i sig
själv? Naturen klarar sig gott utan oss, men jag vill gärna vara en del av den i fortsättningen. Det var min fars ord, glädjen över att ha fått varit en del av livet, trots att det bara var en bråkdel av ett sekund, och
att få ge gåvan vidare. Det känns stort.
Men därmed vill jag inte att någon förstör för generationarna därefter. i köret sjöng vi victor jaras: et håp blev knust, en fremtid sjönk
i grus, du tror du fick en seger brakt i hus, men...dadada. Jag hittar inte den översatt till norska, den riktig rockade på norskan. Och jag saknar sången och dens slagkraft.
VArför är jag då inte mera aktiv, i gemensamma
lokalen, vaför ödsla orden på en anonym sida, som kanppast någon läser. Jag vet inte. Alla kämpar på sitt sätt, når en en så är det mera en noll. Når jag ingen, så gör jag inte det.
Jag har ju social fobi, jag gillar inte att folk stirrar på mig. jag tycker inte om folksamlingar. Jag tycker om folk, men inte att vara på någon uppvisning, eller framvisning. Men jag gillar inte datorer, ensamheten och att klippa och limma
som jag var gudfader. Jag måste bestämma mig, för vad jag egentligen vill. Även jag undrar, vad vill jag egentligen. VAd är det för meningen att gömma sig här?