är ljusgrönt

hopplösa!

Det är som att lyssna på Rottfångaren i Hameln, man får psykisk ohälsa av att kolla på kanalen. Det finns inget att lära på den kanalen, och mitt förslag är att sälja ut den till lägsta anbud, innan de klarar att förstöra hela Sveriges och världens hälsa. Vi måste sanera kanalen för allt oväsen först, annars så vill ingen ha dem. Jag vill verkligen inte behöva se på krismaxemering av allt och inget utan större värde. Jag mår dåligt redan av reella orsaker.

Det blev så, då det blev kamp om klimatet. Före och emot klimatet, före och emot utrotning, före och emot allt som kan platserats i fack efter färg. En liberal, är en man som vill framåt, för sin egen del, och kan inte ekologi simpelthen. En röd är en man som tycker, att hans arbete är mera värd än andras, en moderat behöver inte tänka, de röstar på honom endå, och en grön är en man med mossa i håret, enligt de blå, grå och röda. Eller så är det synonymt med kvinnor, och äsch.

Att det krever större intelligent och nytenkande och visst kan bli en karriärväg, tänker ingen på.

Det är trots allt de som kan tänka flera steg fram i tid, som blir framtidens vinnare.

Och de som blir efter, blir det game over, för.

Att framtiden även behöver innovativa smarta folk, som inte redan har mossa i håret. Och att dessa kan bli avgörande, vet de som vet att världen vill fortsätta som förut, även när vi har bytt system, om vi hinner i tid, til ett mera tidsriktig system.

Nej, mera droppen för lite eller för mycket. Jag hade stora ambitioner, men vad hjälpte det, när jag alltid kom till kort oavsett? I dag får jag höra att då jag började skolan, såg jag ut som en liten engel med det ljusa håret och var liten och nätt. Jag visste nog absolut inte vilken hårfärg jag hade? Och jag såg bara att jag var för kort. Alltid. Och det skulle bli mitt öde, oavsett vad jag gjorde, så kom jag till kort, ganska enkelt oavsett efter eget mått, oavsett. Kraven var så höga att jag hade ingen chans någonsin, jag såg aldrig vad jag gjorde, bara att det aldrig var bra nog. Jag kände att allting hängde på mig, jag kunde inte räkna med någon, någonsin eller någon gång.

Det blev skittungt, och jag blev en överutbildat ingen ting, och sömnlös och alltid utmattad.

Men allt har sin tid. Hoppet var blev det av det? Är det på tiden att få balans i livsbudgeten. Kan det vara så att någonting balanserar, och även går i pluss, hoppet är det sista som skall lämna en, klarar jag att fylla på, så det går att se framåt? Det får vi se på. Följ med på plus-sidan!

För om det inte finns någon ting på den sidan, är allt lika meningslöst, och det är bara att ge upp.