Nej, mera droppen för lite eller för mycket. Jag hade stora ambitioner, men vad hjälpte det, när jag alltid kom till kort oavsett? I dag får jag höra att då jag började skolan, såg jag ut som en liten
engel med det ljusa håret och var liten och nätt. Jag visste nog absolut inte vilken hårfärg jag hade? Och jag såg bara att jag var för kort. Alltid. Och det skulle bli mitt öde, oavsett vad jag gjorde, så kom jag
till kort, ganska enkelt oavsett efter eget mått, oavsett. Kraven var så höga att jag hade ingen chans någonsin, jag såg aldrig vad jag gjorde, bara att det aldrig var bra nog. Jag kände att allting hängde på mig,
jag kunde inte räkna med någon, någonsin eller någon gång.
Det blev skittungt, och jag blev en överutbildat ingen ting, och sömnlös och alltid utmattad.
Men allt har sin tid. Hoppet var blev det av
det? Är det på tiden att få balans i livsbudgeten. Kan det vara så att någonting balanserar, och även går i pluss, hoppet är det sista som skall lämna en, klarar jag att fylla på, så det går
att se framåt? Det får vi se på. Följ med på plus-sidan!
För om det inte finns någon ting på den sidan, är allt lika meningslöst, och det är bara att ge upp.