tebaka till djuren. I folksagorna representerar djuren olika typer, typ, och de samtalar. Nu är detta en saga från våra dagar, när du kollar ut igenom fönstret, ser du kanska dessa olika typer och figurer. Just denna sagan
är från Stockholm län, den värsta sagovärlden, med all typ av filurer.
Detta utspelar där Mälaren och Östersjön mötas, typ, och vilken dramatik finns inte där.
Djuren som är med i sagan
är en hund, en katt och en kanin, med förutom finns även vargen, haren, räven så klart, dingos och var inte gåsen med? Och nu tar vi ett överblick över bestånden av dessa djur i nu och förtid. Vi återkommer!
Men innan den riktiga dramatiken, måste vi se närmare på filuerna Kalle och Lasse och Fritjof, som var passe less på att gå själva, de hade kommit nu en kilometer eller närmare bestämt 1000 meter,
det hade de aldrig gjort förut själva, de kände sig alldeles utmagrade och solen stekte. De hade ingen större tanke på djuren däremot, som inte hade fått vatten på flera timmar. Pojkarna såg precis ut som samtliga
pojkar runt 30 gör i dag, de hade shorts, svarta caps och en skjorta och i sin svarta ryggsäckar hade de slängt ner det de trodde de fick bruk för, tyvärr var det allt datautstyr, samt några trosor. Större fantasi hade de
inte. De hade glömt tandborstor och hårborsten och handdukar. Kalle gick i en blårandig skjorta, Lasse in en rödrandig och Fritjof hade kastat på sig en flerfärgat rutig skjorta. Det var inget vidare upptåg.
Och
vi följer en lite tragedi, vidare. Men kan nu dessa lata drängarna vara goda på botten? Det är ju en otrolig mångfaldighet och inte bara enfaldighet här på jorden.
Att söka djuren skulle bli ett svare strev,
som vi säger på norskan, det stannade vid vargen, dens utbredelse är skyddat, den lever så att säga under skyddat indentitet på grund av rovdjuret människans omättliga blodtörstighet, Inga Ting måtte gråta
lite när hon läste om hur illa det var. Men vargen är ett socialt familjeDjur. Så är det sagt. Och Inga gav upp tanken på söka upp hur många kaniner som finns Sverige förr och nu. Där blev säkert det
motsats och människan orkar inte en gång att äta upp dem, de är ju överallt, i princip.