för någon ting?
Kan det vara ett nivå man lägger sig på som är lite bättre än någon annans, det kan vara religion, eller pengar, men det kan även vara främmandeord, eller dyra bilar,
då kalles det snobberier, det kan var smink och frisyr, då kallas det fjolleri, det kan var att här i familien använder vi bara silvertallrikar, eller en jargong, särskild inom universiteten och facktermer av bara ord som inte går
att fatta, de fattar det knappast själv, och använder hela sitt på att äga tolkningen av ordet. Och det tyckte Inga var inget vidare, hon tyckte inte om att sätta upp plasthäckar mellan folk och folk.
Men är det inte
bra att vara hederlig? inte stjäla tjuva ljuga och supa?
Kan det vara så inget är riktig svart-vitt, då det beror på vem som sköter orden? Tänkte Inga Ting.
Då är vi tillbaka till
Kalle, Lasse och Fritjof, de hade inte kommit långt, de grälade, var jättehungriga, de hade ingen surf, så de kom inget vart, Google maps fungerade inte. Då såg de plötslig ett skylt med surfing på. De var lite
svagsynta, som folk som sitter och surfar för mycket gärna blir. Man får aldrig tränat ögats musklar, och distansen till skärmen är precis 2,202 dm eller 22,02 cm eller 220,2 mm. Varken mera eller mindre.
Tillbaka
till ingas värld, såg det annorlunda ut, hon hade sätt folk komma och gå och var inte imponerad, de hade inte byt repliker på typ 30 år, det var som pjäs, och hon förstod inte att folk orkade att säga replikerena
i repris, flera gånger. När en fyller 30 år blir en dessutom pepparmö, och det skrämde Inga Ting. Tänkt att snart ha lävt livet, utan en enda replik. Hon var inte med i teatern alls, och det verkade läskigt med åren.
Det är en negativ ting med att vara kritisk publik och det är att en aldrig har spelat någon roll. Eller någon större roll. Eller bara en underordnat roll. Och det spelar ingen roll för andra, var hon sitter, det eller hon,
går i ett med kulissserna.
Problemet är att vi låter oss imponera av ting. Det som vi tar för givet, är grunden, medan tingen är där för att vi skall luras, imponeras beundra och låta oss gå på
limmpinnan om och om igen och igen. Problemet blir då att det vi tar för givet och den dagen det inte pallar att hålla kulisserna uppe havarerar alla ting och teppet faller. Eller på svenskan blir det kanske: den flygande mattan kraschlandar?
Rakt i publiken.