jag känner inte att jag har någon. Jag är väldig social, blr väldig fort trött. Sättet att ha komfort zone på är att inte ha med någon att göra. Det äe lite trist. Jag försöker
dölja när jag inte har det bra. Jag lärde genom livet att de utsätter folk som är rädda av sig. Jag är nog ganska rädd för att leva, osäker i relationer, men är ännu mera rädd för att dö,
som barn var jag på både orädd och glad, lite av dessa förmågor har jag kvar. I höstas blev jag skild, trots engagemanget i Norge, vann de som vill borra i Arktis, men det var minst 10 utlösande orsaker till att för
förste gång föll och det fanns inget säkerhetsnät.
Pinsamt kände jag jag det i tillägg, detta måste ingen få se.