har så många fördomar för att ingen är riktig ärliga.
Det är säkert folk som undrar över att jag är så välfungerande, när jag är så sjuk. Fördommar handlar oftast
om misstro. För mig har det alltid varit så. Jag gick i skolan med maximal ångest, som aldrig gav med sig. Men där måtte jag sitta. Jag kände inte att jag hade något alternativ, det var askan eller elden. Jag är
född i Bergen och fyra år gammal kom jag til Trøndelag med en helt främmande dialekt. Det var som två olika språk, och jag skarrade på r-et, som vi säger det. Jag har alltid varit inflyttaren och jag har aldrig
tillhörd någon grupp. Det är mig själv och jag, och sedan har jag en konstig familj. Om och när jag började slå rot, så flyttade vi. Trøndelagen har den mest själhevdande kulturen i världen, det är
därför de är så duktiga på skidor. Jag var veldig liten och veldig tunn. Det här hörs redan som tragedi. Och tyvärr blir det så för många barn. Att inte ta hensyn, inte se på dem som egna, tro
att de är helt blanka. Jag tycker inte är så roligt att se tillbaka, det är en skolgång med maximal ångest, så lärde jag att det var att leva. Jag hoppas det aldrig dras fram, de misslyckade skolåren. Det att
vara tyst och skrämd och lyhörd, är ingen bra livs-CV. Jag känner mig bortgjort för alltid, den känslan går nog aldrig helt över. Jag har känd mig som en efterbliven, och jag har alltid försökt att fungera
trots ett liv med ganska enkelt ångest. Det gör sig inget bra på CV, och det gör inte jag häller. Det finns inget att misstro, inget att avunda och det finns inget att imponeras över. Men det jag lärde är en respekt
för alls dem som inte folk gillar, men jag har även känd hur lätt det är att sätta andra i skamvrån. Om jag har gjort det, så är det inte med flit. Det är skamligt att göra det mot andra.