Jag har nog alltid sett världen ur ett metsperspektiv, uppvuxen på väldig lite konstruktiv vuxenkonakt, på utrotelsesläger i Tyskland och hängda bruna i trän i USA. Det var barndomslitteraturen. Och verkligheten
där var tuff. Utifrån att ha läst mycket och blivit ett ensamt barn, som inte tillhörde någon grupp, bildades övergreppande konklusioner om världen. Från metaperspektiv, har alla samma värden. Och om 7,6 miljarder
människor skall sätta sina egna beov först, för det vill alla, så blir det som nu, vi kommer att utrota själva, om vi fortsätter Såhär. Alla tror de tillhör eliten, och politiker är inte eliten. De verkar
ha liten koll. Och kan inte klaga på folket som de desinformerar. Jag fick alltför stort ansvar som barn. Och när forskare och experter säger att vi står bredvid tippning point för vår even utrotning så kan jag inte
låta bli, ta allt ansvar jag ser.
Om jag inte pallar det i längden, och det är gott möjlig, så kan ni dra skelettet mitt längst bak i klimatmarschen i en röd tråd. Det vill laga en ganska stilig ljud.