Jag kunde aldrig ha gjort sådant mot någon. Det är en ting att måste emot, men att göra sådant, vet de inte att folk inte klarar av så där, det kan då inte vara högste mål, att trampa ner
någon. Jag undrar på hur vanligt det är med smavete? Och om de inte har, så puckar det aldrig på någongång? Men är livet värd då? Utan samvete? och utan bemötande, och utan att ta en dialog. Är
det priset för en karriär? Att förlora samvete? Att inte känna något för dem de möter, och inte visa något annat än ingenting. JAg vet jag upplever, men inte reflektionerna till dem jag har haft kontakt med, och
deras samtal med kollegor. Måste man bli en som inte bryr sig om att andra bryr sig, för att vara med i de stora spelen? Nej kan inte vara så. Det är inte precis Einar Skjæåsen över det. Alla mina förebilder finns
kanske andra ställen? Men det är också en annan känsla som dyker upp, detta kan inte få vara dem som avgör, livet blir meningslöst om det är dessa som avgör öden. Det finns ju någonting som är
något mera.
Det jag undrar på er även om svaren är verkligen skickade, och om det fakrisk är ärlig spel. JAg förvånas verligen. För då är det måste det vara ett högt pris att bli
någon. Hela barnaläran min är att ärlighet vara längst, och att inte ta någon som är mindre än sig själv, och att kunde be om ursäkt i fall en skulle ha kommit i skada för att göra fel. Men att
göra fel med flit?
Jag trodde det tillhörde brödrerna kock, typ, bara ungefär. DET kan inte vara möjlig, kan det?? Svaren skickar ni till messenger, och inte till landet runt, stackarn ska inte behöve lida för
någon annans lidande.
De skall vara glad att jag är anständig, sedan de inte är det. Jag kunne inte ha gjort det de gör. Det hjälper inte så mycket i ögonblicket, men ögonblicket är inte särkilt
pålitligt, och som regel är det inte de, men några få. Det är en riktig klassiker, men jag trodde det var bara i böcker, som greven av monte christo, jag trodde inte det var reality häller. Välkommen till verkligheten?
Jaja på bilden har personen stora musklar, mycket större än mina. Och dessutom är han snygg. Hur många gångar skall jag låta mig bländas av andras utseende. Jag kan inte tro dåligt om Marx för att han
har en ful frisyr. Jag måste akta mig, så jag inte börjar sjunka lågt jag med. Det är säkert för lätt. Någonting har säkert störd dem med mitt sätt, men då hade det varit snällt och
återkomma med. Och inte hopplösa gissa-lekar häller. Jag föstår inte budkapet rätt och slätt. Och hade gillat att veta det, så behöver det inte vara jag som klankar ovetande på andras tår, jag känner
inte personen jag mötte i telefonen, men han kände tydigen mig. och han ville inte säga sitt namn. Varför? Obekvämt var det. Jag försöker förstå det jag inte förstår här. Är det jag som är
för rak, kanske. Keisaren glömde kläderna?
Intenet känns helt finsmaskig ut. Av och till går det också att se det för ett finkänsligt öga. Det är bara det att jag skulle häller vilja välja
bort denna världen. Men en annan ting jag undrar på om det är detta som gör att jag sitter fast i denna datorn. Jag gillar inte dealen. Och avtalet som jag tydligen har fått signera på ganska ovetande. Det andra är att
jag har trott så mycket bättre om folk en såhär. Jag hade aldrig trott att det kunde vara så pass illa som det verkar vara.
Aha jag börjar förstå lite till, de gillar inte något i min envishet, det kan
jag förstå, men de vet ju inte att jag inte har läst mailet och inte hittar det och inte föstår vad som menas. På ett sätt kan jag förstå att de tror jag är envis med flit, men det är jag inte. Men
de vill att jag skall göra på deras sätt, och den kan jag förstå, men då hade det varit snällt att förklara varför. Jag tror bara att det är fällor typ, överallt där uppe. Hur skall jag veta,
men jag har förstått förut att min envishet, som jag inte alls är bekant med själv häller, kan tolkas fel. Jag har inte varit medvetande om den, men kan ev göra att folk känner att de måste göra så
att de själva inte blir utsatta. Då blir det inte elakheter direkt, men en allmän rädsla för varandra. Den är sorglig men lättare att förstå. Och jag hoppas att det är så, för i den befinner sig
många, och där kan annat gro, längre fram.
Av någon anledning reagerar de på ett sätt som om jag var den obekväma. Sedan jag inte upplever mig själv, så blir jag förvånad. De har ju många
kollegor och jag har inte, så jag känner mig faktisk utsatt, är jag? Eller är det gamla spöken, och läsas det jag skriver har? Jag tror ju fortfarande att det inte görs. Varför läsa detta? Och om jag tror det,
så har jag ingen kontroll över vad andra tolkar in i det. Målet är att inte bry sig om just det. Den dagen jag når det målet är jag kanske fri i det mått det går att bli fri, och kanske kan jag flyga bort
från denna sidan. Och utan att sörja över det, och utan att länger behöva vara rädd mera för att vi förstär jorden. Kanske detta bara är en mardröm?, jag kommer i håg att jag hade den tanken redan
som barn i vaken tillstånd, att det hela bara var en mardröm. Merkligt.
När jag vaknar är det frid och fröjd och inget skrot på den blåa planeten, och snälla folk överallt.
Men det känns som
om den mänskliga faktorn faktisk har fått vika, utan den är vi inte riktiga människor.Jag vet inte om det bara är en dålig attitityd. Eller....? Eller så blir vi bara till i speglar, som speglar det bästa i oss. Så
är det nog, och när vi speglar det dåliga i varandra, så sjunker vi alla, som ebb och flöde, helt i händerna på varandra, som vore vi offer allaihop, och det är vi kanske. Jag får väl ta ett större
ansvar kanske, för dem jag speglar? Jag vet inte.