från 30-talet med Alfred Maurstad, död skådis, är tagen på min fars gård. Jag och kusin därifrån, i dag är han musiker, försökte få tag på filmen på 80-talet men misslyckades,
men jag fick till det år 2015 ungefär. Den var under restaurering och jag fick den på dvd. Men det finns ju ingen som vill se den längre, och då blir jag som bagaren på en pytta liten ö, vad skall jag med filmen till?
Precis som med alla pengar, så ger den inget liv i sig själv. Gården blev moderniserad på 80-90-talet, och då min fars bror hamnade på ålderdomshem hade jag inget mera där att göra, tyvärr. Gården
drivs vidare av hans son och soneson, det kan det inte heta? Och de bara byter namn, sonen får det samma namnet som farfar, i det oändliga. Det var tragedin eller inbillade tragedin på morsgården, att min morfar fick bara fyra döttrar,
den äldsta en halvsyster, som det kallas, hon var kanske den helaste av de. Men gårdslivet var inte bara romantik. Det var mycken dramatik, eller mycken skri och lite ylle, som de sa det, rent praktisk, för det var det. Och därför
äter jag kött. Jag har ett praktisk förhållningssätt till livet. Det betyder inte att jag frossar. Men jag är inte enbart en romantiker. Ganska enkelt. För att jag inte gillar nationalromantik, den är fake. Det är
så att all ändring kom av en önskan om något bättre. Men troligen blev det inte det.