Jag har börjat undra på om livet var och är en tunnel eller en labyrint? Jag tror alla folk kompencerar för smarthet med lika mycket dumhet, och dumhet med smarthet, vi är nu lika alla vi som lever. För min del är
jag smart på mitt sätt, och osigligt dum på annat sätt. Men samhället liknar en labyriint i dag, en evig telfonkö, där det sätts över till någon som sätter dig över, till allt och till slut Ingen.
Samhället är som ett pulveriserat dotterbolag. Och även högskolan jag har gått på. JAg förstår aldrig grunden, och hamnar därför lika gott i säkerhetssytem, med konstiga koder, för att jag förösker
i tretti år att hitta de enklaste grejer. Livet är en process av kafka och muren sartre? Du kommer aldrig över, om de som har gjort labyrinten inte vill. Det var ju barndommen min, det var som en evig labyrint utan logik och utan någon
mål med belöning. Det var en vandring runt i ring, och här jag bor, har de gjort en hel satdsdel om till en labyrint. Jag undrar om det går att komma ut irån den, någonsinne. Stadsdelen är röd och tunnelbanan blodröd
innuti, och gubben hade rätt, jag har i bland undrat på om det är så det är i helvetet, en labyrint ner till undergrunden. Dessutom ett samhället befolkade av sura gubbar och kärringar. Hade det inte varit för barnen,
så hade det inte varit någonting att kämpa för.