nu är det ett halvår sedan livet kom i kapp mig, jag hade försökt springa ifrån det hela livet. Jag måste börja fira att jag fortfarande är i livet, plöstligt gick det upp för mig hur lite självklart
det är, och långsamt återvänder världen som den var. Och med den jag. Det är det som är det mindre spännande, jag kommer säkert vara precis den jag var. Det är inget mera med det. Och möjligen så
var det mitt öde. Men det lilla som ändrade sig, var att jag försto hur lite jag fattar av det hela. Det är rätt skönt. Men är inte bara jag som behöver landa, att resa till mars är lika hopplöst. Det är
en helt hopplös fantasi, men om alla drar som inte var intressede av livet de hade, så blir vi av med dem. Tyvärr är det inte plats till alla. Osnällt? Nej. Det är inte förnekande de har, vad kan det kallas, avsaknad av
grundläggande respekt, kanske, och en likgiltighet till det de har fått. Nu går jag titt som tu, förbi karl marx huvud, senast stod det en kvinna i affären, eller klubben. Jag har inte så mycket jag skulle ha sagt längre
om den saken. De är ju bara folk de med, liksom.
Jag har ännu inte fattat att någon kan läsa det här, det är inte så många att det har någon större betydelse, så det är nu säkert
ganska lugnt. Då jag bara var lite friskare. Så trodde jag ett tag att många hade läst det här, och fick ungefär panik.
Det är mera behagligt att vara bara jag i lugn och ro. Och det ger verkligen en frihetskänsla.