Jag är ingen spelare, jag fattade inte meningen med sociala spel, jag var mig rakt fram. Kom bristen efter fyra års ålder, eller är jag som min far? Det är en inkompetens jag har fått lida för. Om folk spelar, blir
det game over. Antingen för dem eller för mig. Ärlighet varar längst? är frågan. Det blir som två olika klot, och det går inte att nå varandra. Sedan jag vill gärna att rättvisan vinner, har jag blivit
seg, där kompencerar jag för mina brister. Att vara en spelare kan säkert vara bra i bland, men inte om det blev en roll, som korsar gränsen för alltid.