Jag har börjat tro på den som vägvisare. Skamlösheten är långt värre. Om jag inte kände skam när jag gör bort mig, hur blev det då? Jag ville bara gå längre och längre ut i gränslösheten.
Skammen säger till antingen det är mig eller min familj, som gör bort sig. Det är klart att börjar en äga hela skammen, då tar en över den helt, och en kommer aldrig ur huset mera, och då blir det orättvist.
Jag tycker inte jag kan klaga för att jag fick den, hur skulle jag annars veta när jag verkligen gör bort mig? För det kan jag verkligen göra i bland. Jag har inte vetat det, men det är jag som står i Vigelandsparken i Oslo
och är en världsberömd staty som heter Sinnataggen. Kort o gott och precis ganska enkelt ett faktum, ungefär.