jag gilar inte ordet egentligen, men jag är väl teoretisk och gillar att tänka utifrån andras tankar. Intellektuell, det vet jag inte, jag har inte tänkt i de termer. Men det blev inte uppskattad, det var en defekt hemma, att
se i perspektiv, mönster, och dra slutsatser, tolka och vilja förstå. Att dra konsklusioner utifrån det generella och indivudella, ja som en hobby, som ett intresse. Och som far, är det helt ointressant att prata om det. Det är
så jag tänker bara. Den förmågan jag har är empati, jag känner väldig för de jag har runt mig och möter, jag kan inte se det yttre, empati skiljer inte på det yttra, och ser igenom sådann oväsentligheter.
Det skapar lätt avundsjuka, då vissa tror att det är en konskurrans. För en kommer lätt i kontakt med andra, fast det finns ingen vinning i det, i gurnden är det väldig slitsamt, då det kräver att en är försiktig
och inte trampar in i andras sfär och det är tungt att ta emot, andras strävan och förtvivlan. Jag måste dela andras lidande och känna på min egen. Livet är inte lätt, det är ingen konkurrens, om en då
inte har spesificka mål. Det ger mening i att känna på gemenskap, bortanför eller innaför fasaderna. Det är meningslöst med fasader när det är människan bakom en vill möta. Där finns det allmäna
och där finns igenkänning. Och där finns skillnaden på oss och robotarna. Den trädje förmågan är att inte tåla orätt, särkskilt när den riktas mot andra, och de kan inte försvara sig. Jag
har alltid varit så. jag säger till direkt, och har varit helt orädd. Den uppskattas ofta inte, den uppskattas av de jag försvarar, men inte den som vill dra fördel av det. Denna förmågan är den jag har fått
lida för. Det att säga dirket till, kan trigga igång det värsta hos folk, och det har den verkligen gjort.