Det var roligt ett tag, i 85 deltog far och jag i fredsmarcen som gick till Paris, vi gick lokalt och sjöng Nordahl Grieg, kringsatt av fiender, jag deltog i demonstrationen på början av 80-talet mot byggande av vattenkraftverket I Alta
i Finnmark, längst nor i Norge, då arbeiderpartiet och Gro Harlem Brundtland ville demma ner Altadalen och Alta-älven för lite kraftproduktion, och de fick igenom det. Romantiken var i färd med att bli borta. Kraft-socilaister kallades
arbetarpartiet. Under tiden blev det mindre och mindre roligt. Far misgillade det de gjorde. Men jag hade många vänner som var röda, det var kusinen, danske dorthe, oslo-marit, och sedan gro, vi ha samma åsikter, det är roligt. Och
vivann, och den ena med den andra av mina vänner. Då är det bra vänner, folk som har tänkt ett helt liv. Har jag glömt någon? Och oslo-ingvild har tillkommit. Norge blev en ankdamm och är det fortfarande, änder
som simmar runt i oljan och äter oljepängar, och det finns knappast förnuftig engagemang. Det blev en lättnad att flytta bort från ankdammen och till Sverige. Där fick jag fullt upp med två döttrar dagis och skola,
möss, marsvin, vandrande pinnnar, kaniner, hamster, ökenrottor, katt och möss samtidig, katt igen och två hundar. Och jag kunde inte rösta annat än lokalt och jag började andas bättre av det. Att få familj är
en riktig höjdare. Och väldig mycket jobb och engagemang i familjen. Det var fullt upp i några år. Sedan hörde jag meteorolog Pär på teven i sverige. Engagemnagen var på igen, det går nog inte att sluta med
engagemang om en har börjat. Det var nog hans engagemang som fick mig till att gå igång igen. Det var omöjligt att låta bli.