en kultiverad man, bildad och med hög stilförning, lite högfärdig kanske.
En extrem stolthet över allt han kom ifrån. Han höll dörren för andra, bar allas säckar, gjorde allas arbete, om ingen
andra gjorde det, han tyckte att så skulle det vara. Han kunde två svärord, och då måtte han vara pressad till det yttersta, för att få de fram, farsken ståke, var den yttersta svordom, han kunde ingen andra, tror
jag. Han var inbiten nykterist, han lotsas inte veta vad rök eller veckotidningar var. HAn var yttest fingerfärdig, han var läkare och sydde på arbetet i hop det som gick att sy ihop, han tog över ansvaret för hela sjukhuset
mera eller mindre. Utan att folk märkte det. Hemma satt han de sista åren och stopppade yllestrumpar. Jag var ju väldig glad i far, det är ju en förlust när spegeln bli borta. Jag skulle bli vuxen, för jag fattade hur lika
vi var. Jag var inte så förtjust i far alltid, han var väldig dålig på att hävda sig, på sitt sätt. Det som vi är olika på är nog att jag kankse lite mera utåtriktad och tramsar mera. Men vi
är ganska lika. Det störde mig i många år, men före eller senare så får en acceptera sitt öde. Jag håller upp dörrar för folk, syr och pyssalar, glider omedvetet in i allt ansvar, väntar artig
på folk, är blåögd, han var duktigare odlare, än jag är, jag kanske smiter lite lättare där. Men båda var och är genomärliga till det tråkiga, pliktmedvetna, och allt annat tråkigt i världen.
Men jag gillar veckotidningar, och kungligheter och skämt. Jag kan inte så många svärord jag häller, men fy fader, kan jag, och det är ju inte vidare kristligt det häller. Och jäklar häller och attans tusan, och
några från hembygden, men det blir ju dialekt-ord då. De får jag nog uppträda med en annan gång. Jag har sinne för roligheter därför använder jag ord och begrepp, som jag tycker är roliga. Jag har
många från min moster. och en mängder från min mor, som jag använder på ett lite annat sätt, hoppas jag. Lilla mor, jag är glad i henne med, otrolig nog.