med min far, var att han var komplett ungefär idiot på detta området, han tog igen med envishet, för även jag såg hur lättlurad han var, det var hopplöst på något sätt, jag kunde ju se vad
folk gjorde mot han. Och jag tyckte inte om min far en period, för att han var så korkad där. Väl sedan skulle jag förstå att vi var ganska lika där. Jag kunde se han, men inte mig. Och fortfarande tror att han var ennu
mera blåögd än jag är. Jag trodde att ingen kan bli så frånvarande att en inte ser det som händer runt en, men det kommer ju an på vilken teaterpjäs en är på. I vår familj så deltog han
och jag inte på pjäsen, vi sto och såg på, men visste inte om det, så vi satt aldrig tillsammans och såg, vi fick lite sämre roller, men jag förstod det inte då. Nu är det lite sent, då far inte
finns mera. Och pjäsen slutade lite med han. Utan publik blev det lite annorlunda. Om en är för lika, så blir det häller inte så roligt, två som stumma som pratar ihop, blir det inget samtal av. FAr var intellignet och
kunskapsrik, intresserad och engagerad, men sedan han inte förmedlade det, så kunde en inte se det utanpå. Och jag fångade upp ungefär precis vad han stod för, men jag tror inte det var så månge andra som gjorde
det. Tyvärr. De siste åren blev han arg på dem han hade runt sig, och det förstår jag väldig väl. Det var på tiden, och sorgligt nog hade det varit bra, om det kom fram tidigare.