läsa populärpsykologi i många år, det var en interesse, som allt jag gjort i livet lite utan mening och mål. Jag gav upp att söka längre utbildningar och började leta yh-utbidlningar och av någon anledning,
trädgårdsmästare ekologisk och medicinskt sekretärare, jag dumpade på svensk och datoranvändande bland annat, det var inte före efter att jag försto att en måste kunna svensk perfekt då. Sedan började
jag då plugga svenska och psykologi, som sagt, på komvux, i 2015 sökte jag på utbildnignen till dövtolk och kom in, men som vanlig hade jag missat en central grej, utbildningen var reda börjat och jag kom in i 6-8 utbildningveckan.
Jag fattade ingen ting av det de sa på sitt språk, och började få panik, ingen viste ett tecken på att jag skulle fatta, och jag fick sluta. Men sedan kom jag in på anhörigterapeut-utbildningen hos Bergströms AB,
och kände att jag passade där, som vanlig skulle jag ut i jobb. Det gäller att står på sig. Jag började trivas. I 2012 hade jag börjat på traumaterapi och gick på anhörigmöten till borderline personer.
Jag trodde det var hela problemet, jag fattade inte att det var värre. Men det förstod jag i höst. Det var en schock, för min del. Jag trodde jag försto all ting, alla är saliga i sin tro, och jag var verklig det i min. Jag tror
alla utom mig själv fattade. Jag klarade inte att identifiera mig med trauma, och höll det på armlängs avstånd, det var liksom inte jag. Fast det kom närmare och närmare och närmare. Jag försöker ha full
koll överallt där jag är, och tror jag har det. När jag är i tunnelbanan försöker jag ha koll på alla och allt som rör sig omkring mig. Det leder i stort bara till utmattning. Det går inte att ha koll över
ett helt tunnelbana-system och det blir lite löjlig till slut. I dag var jag i tunnelbanan igen, och jag kan inte säga att jag trivas där. Och sedan är och blir jag mig själv. Så just i dag hade jag pengar i fickan, och för
millijonte gång kom det tiggare förbi, och som jag gav pengarna till. Därmed satte hon sig ner, och vanan tro började jag lyssna på berättelsen, hon hade spansk mor och rumensk far, och var själv i Sverige, ja i alla fall
utan mor och systrar. Det är ju fint att vilja göra bra ifrån sig och ha empati. Faran kan vara att tillslut har jag givit bort mitt hem, min mat och måste själv ut och tigga. Jag passar inte som storstads-människa. Jag liknar
för mycket på min slekt och har en stor inlevese i andras öden. Det är bra, men allt med måtta. Jag har verkligen varit överordentlig, jag borde ha gjort några hyss i mitt liv, och jag har det därmed till godo eller
goda. Hyssen vet jag inte ännu, men det måste vara riktiga hyss då, om jag skall kompencera för dem jag aldrig gjorde.