Det var så min uppfostran stora delar av tiden. Det förstörde realationen till far redan vid femårsålder, han jag liknar mest, och då han dog, hade jag nästan sörgat klart genom åren. Jag förlorade
kontakten med han jag liknar på, och vi kunde ha delat så mycket mera.
Det är bland de mest ödeläggande sätt att härska på, och det leder alla i isolation. Det arvet, skall en inte vilja välja vidare.
Det leder till generationer av plågor och problem. Det skadar barnen som är lika glada i båda sina förälder, och det skadar den vuxna realtionen, som splitt härsk, hat hämnd och straff råkar. Då haverar den
viktigaste styrkan inom en familj. Det är inget arv att ge vidare. Jag hoppas släppa se det gå igen. I min och i familjerna i släkten, det är inget vidare. Och det ger inget vidare.