läste vi om en norsk författare som hade sagt att han hade tvisyn, och hur det nu hade gått till så kände jag att det hade jag med. Det mästa i livet är ingen förmån, det är överlevesles-strategier,
och jag tänkte väl inte mera på det. Jag var typ ingen och han var en känd författare. Tvisyn är att kunde se en sak från två sidor, och på detta sättet så kommer jag fram till en kompromiss inom
mig. Jag har förstått att det retar många, fast det har inte varit medvetet, och det skulle ta år och dag fatta varför något retade sig på även det. Det är ett tillnärmingssätt, jag hade ingen att
diskutera med, och växte upp i oärlighet. Att bli marginaliserad beyder att en måste hitta nya sätt att överleva på utanför de trygga sfärer. Jag delade inget hemma, och gör fortfarande inte det. Tilliten till
de gick helt, men jag bevarade mycket inom mig oförstörd, som de inte kom åt. JAg måtte stänga dem ute, annars hade det inte varit någonting kvar. Allt blir en vana, men de ger inte sina barn några gräddfilar precis.
Rädslan gjorde mig tyst, jag belv en observatör till livet, och förskte tolka det jag såg till något meningsfullt. Även det kom till att ta år och dag. Folk glömmer bort då jag är i dag välartikulerat,
välmenande och vänlig i grunden, att mitt jag vilar på en vädlig dålig grund. Det skall inte många tuvor till för att välta hela lasset. Bortanför empatin finns anklagande, kravstorhet och förakt. För
dem de inte vill förstå sig på.