Hur kunde jag bli bekanta med dem. Det är ju vanans makt och avmakt. Det blev normalt att stilla agressionen i det andra ansiktet, en evig uppfostran, en blindhet då ansikten gled i ett, och jag såg inte längre vad som vara vad.
Och jag såg inte till slut skillnad. Jag blev blind av att ha det sä nära jämnt. Det finns någonting bortanför det vardagsliga, någonting som aldrig benäms med namn, fast de går där de med. Livets mening
blir borta där. Möjlig kan de med två ansitken läkas, om de tog sitt ansvar. Jag vet inte, jag kan inte nog och förstår egentligen inte så mycket. Men jag hoppas de tar sitt ansvar. Folk apar efter ett sådant beteende.
Och det är trevligast när det är trevligt på riktig. Om vi höstar det vi odlar. Ja det tror jag. Allt som behövs är kärlek? Jag är inte så säker på just det.