med att vara så sabla inåtvänd, är att jag inte har vetat, jag har tagit för given, att det sågs utanpå, att jag tänkte, hade empati, och att åsikterna stod klistrade i ansiktet på mig. Nu ville
bland annat mine döttrar sagt, nej, men du är ju extrovert mamma, det är bara det som ryter ut av munen är inte alls det jag tänker, det är stort sätt bara skoj som kommer ur munen. Det är faktisk inte naturligt att
prata om det jag tänker på. Undervägs en gång blev det onaturligt. Lite som det finns två seperata världar, den inom som är min, och den de andra delar. Det har blivit naturligt med åren. Nu har det jag tänker
börjar pippla ut när jag blir arg sur eller även när jag tror att jag är rolig.