som känner mig i nuläget, vet att jag inte klarar hålla löftet om att inte säga mera mera, bara. Hur kan två som har varit så nära, aldrig mera klara se varandra, då tänker jag på kusinen.
Jag var troligen mera glad i henne, än i mig själv. Jag såg upp till henne, och jag trodde vi var blodssystrar. Hon var allt som var viktig, och en dag hade vi inget gemensamt, hon hade blivit till tomma ord, och blev chef över de tomma
orden. Sorgen kan jag bära nu, men inte de tomma orden. Var blev det av henne? Var vi bådas illusioner kanske, jag vet inte. Och självklart sörjer jag för all tid.