folk med presumtivt hjärnor, där orden passerar igenom utan att någonting fastnar. Drt är helt ogreppbart. På kanten av stupet går det inte att ropa till dem: inte hoppa, varför då-då säger de och
hoppar. Hade de nu inte dragit alla med sig, bara. Jag tror faktisk att de som ropar har större kvaliteer än de som hoppar har. Då blir det en skillnad på folk och folk. Några gillar att leva i förnekelse och gärna dra
andra med. Jag på min sida tycker inte om det, bara. Jag provade att nå kusinen. Det var som att prata med en teflonpanna. Ursäkta kusinen, jag är väldig glad i henne, men hon var totalt immun mot ord, som stred mot hennes önskade
optimism. Även det var bara illusioner. Den önskade orealistiska opmitiska fantasiframtid. Snart börjar jag gråta. Man kan vara glad i folk, fast de väljer så fel. Och det är jag som får följa med i deras elände
av val. Vi har inte haft med varandra att göra efter dess. Det blev säkert lika omöjligt för oss båda.
Punkt slut för i kväll.