otrygghet.
Det är mitt kärnproblem, som gjorde att jag började intressera mig för utrotning av människor och sedan naturen. Det är nästan komisk, för att jag lever ännu i illusionen av otrygghet, annars
hade jag strunt det samma som de flesta, glatt struntat i naturen. Jag växte upp i otrygghet, och den har satt sig. Jag är som hunden som försöker jaga sin egen svans. Illusioner gör mycket, det formar hele ens liv. Det är lungt
runt, men jag tror att jag är mitt i ett drama, runt och runt och runt. Miljöproblemen är reella, men att jag har ansvaret, det måste vara toppen på illusionerna. Men en dag tar jag kanske bara plats, det finns ingen anledning till
att sitta på isolat, som om det var jag som tog naturen. Utan illusioner kan livet bli platt, ungefär som de trodde jorden var förr i tiden. Jag har alltid levt så, så länge jag minns, och troligen kommer jag att agera precis
som förut, alltid. Det blev mitt öde, typ. Platt, glatt, satt och ditt och datt.