i kostym. När är en hierarki en funktionell verksamhet som på ett sjukhus, där allas roller behövs, ja i bland i alla fall, och när är den inte? I vissa hierarkin vill otydligheten troligen leda till härskarestrategin.
Och när övergår det i att buga för hatten eller affischen? Det som är bra med feedback är att den är konkret, ja om den inte presenteras på ett fördömande eller hotfullt sätt. Folk har reagerat på
mina känsloutbrott och tycker inte om de. Och jag måste medge att jag inte gör det häller, när de blir överdramatiserade. Det är min mors huvudproblem, men hon saknar även logiken. Jag kommer alltid att vara glad i
min mor, men inte i hennas sidor. Jag har inte haft som vana att reagera känslomässig, det kom med ptsden, som har blivit min stora ursäkt för att säga precis vad jag känner, och är även befriande. Men att laga sanningar
ut av känslorna kan leda alldeles snett. Och om känsloapparatet kommer att fungera såhär i min framtid, måste jag lära konsten att behärska mig, räkna till tio och jag kan redan som tur är, be om ursäkta.
Livskonst är att veta om saker tillhör mig eller inte, och sedan låta andras vara, då det blir bättre då, då allting har inte med mig att göra.